Med åror

Vi ska över till den andra stranden
dess gyllene grönrosa myller
hjälpta vidare, som snubblade
och några vänner som vinkar

av människor
blickandes utåt genom dimman
renheten i vår enkla riktning
över vågorna syns det oändliga blå
hur det bara fortsätter runt
och runt och
runt och
omkring

spåren vi lämnar i ringar efter oss
alla droppar
ner från åror höjda i dragen
som minnen ringarna försvinnande ut
under dimman i vita vågorna
som var det i våras vi barn var på väg ut

hur vi nu ut ur det vita
skär vår väg
genom kammar
med skvalet under skrovet
som förr bara känt dovt i tårna
nu resonerar genom hela kroppen
nu ut ur diset
mot det oändliga blå

där bakom oss alla samlade
med strumporna blöta
i skorna kalla
av plötsliga uppsköljda minnen
vid randen ut
till det okända

snart
när dimman oss
för dem har dolt
så snart
de sig vänder åter
till varandras eldar
för korta stunder av skär värme

medan vi
med åror ut
till det okända

blå

vi säger: det är inte skönt att ramla, förutom kanske ibland, när man faller

Vi åker tåg och ser ut
på
de låga likadana husen


skulle vi blinka
kunde vi se
ett enda hus
ändrande färg
som i en psykedelisk
fillmmm m m m m m m





och och men så plötsligt syns molnen
långt långt där borta, oändligt större än alla städer
som kanske råa isvidders väldiga vithet,
så att man tappar all känsla för avstånd och riktning.

men man ser inte bilarna som kör

stegen över övergångsstället
i motljus
hur du verkar bada ansiktet
i det varma

och alla du möter
är svåra att se
annat
än som siluetter
deras hår och hud
sammansmält
i mörkaste skugga

och kläderna
gör människorna
så många har blivit tjocka


tills du själv
för ett tag
hamnat i skugga
bakom husen

gatstenskylan
med halsduken
och handskarna
du inte låtsas om


men du vill vara där
på den andra sidan
hos ljuset i ögonen
och osynligheten

för du tror
att så länge du går där
har kanske
våren kommit

äntligen
med spirande natur
och kärlekslängtan



men när du går in i porten
från ljuset
ser du
för ett tag
ingenting

kanske lurar
faran
där inne

du stöter mot något
med ditt ben

någon försöker fälla dig


men

det är bara
en svart katt

jag tycker om dig
säger den

spinnande
mjukt levande



kanske våren
har kommit

när man vill att det ska kännas som att andas frisk luft en andra gång, när man vet hur man vill att det ska kännas

ibland glömmer jag hur lätt det är att fly
det är som

att bara leva


men det är skönt med trygghet också
att människor kan lita på en
utan att börja viska mellan kropparna
som står och fryser i ring
under gatlyktorna utanför bion
med ryggarna utåt
som vore halsduksfransarna pansarkedjor
svängda över axlarna

och vita varma andedräkterna
industrirök ur höga skorstenar
små moln skapade på fabrik
för himlens skull

ville jag fortsätta undvika människorna
kunde det göras
men jag tappar bort mig själv utan andra
blir lätt en illusion



så jag flyr helst korta hemliga stunder
när jag är ensam och
ledig

det blir enklare så
och tryggheten ligger kvar
som ett värmande täcke
över min drömmande nakna kropp


flyr jag över varm hud